18 Maj 2011
Hejsan hoppsan!
Jag skriver nu för att jag läst igenom två månader av min förra blogg, och fick lusten att skriva av mig lite nu, i min nys blogg. Jag sitter hemma hos Kristoffer (vilket är väldigt vanligt vid det här laget), och håller på att somna. Jag vet inte varför, men jag är skti trött. Har praktiserat denna dagen, och idag var det faktiskt väldigt många som kom till restaurangen och åt. Dock fanns det ändå stunder då man inte hade ett piss att göra. Jag ska hur som helst alldeles strax sätta mig och plugga lite näringslära inför provet som jag har den 30:e. Känner att jag behöver plugga, för jag kan i stort sett ingenting..
Jag såg nyss att jag inte skrivit sedan några dagar innan min födelsedag. Min födelsedag var inte så speciell. Jag, Kristoffer, Bellan, Sada och Robin firade på någon krog i Sthlm. Jag kunde haft betydligt mycket tråkigare, men jag kunde nog haft roligare också. Tänkte alldeles för mycket på födelsedagen då jag fyllde 18, då min lillebror var med..
Jag känner att mitt liv går åt helt fel håll. Jag kommer nu inte att ta studenten, även fast jag går i trean. Istället ska jag tillbaka till skolan för att under höstterminen gå klart alla kurser jag missat. Alltså kan jag lika gärna slänga min studentmössa åt helvete. Jag har inte heller några vänner här i Avesta. Eller alltså jo.. Fast näe, inga som jag umgås med. Jag träffar bara Kristoffer, som är i min ålder. Visst träffar jag folk annars. Kristoffers mamma och hennes man, min chef på restaurangen, de två andra kockarna där och alla gäster. Men inga andra.. Är jag hemma i Sthlm så träffar jag mamma och pappa, och ibland mina klasskamrater. Men sen då? Jag umgås inte med någon på frititden. Jag kan inte sitta här i Dalarna och ringa Bellan för att be henne komma hit. Och är jag i Sthlm så är det så jävla krångligt att åka från Eriksberg (Norsborg) till Stora Vika. Ja, och så vice versa såklart. Det känns som att jag är helt isolerad, att jag själv isolerat mig från de personer som jag en gång umgicks så flitigt med. Jag är inte duktig på att höra av mig, det vet jag. Men sen också, vad ska jag säga när jag ringer då? Babbla på om mitt deppiga liv? Eller lyssna på deras tonårsdrömmar som jag också vill uppleva?
Jag har ialla fall min pojkvän. Och även om han är ute med sina kompisar då och då, och hälsar på hos sin far ibland eller åker och fiskar lite titt som tätt, så vet jag att han är en person som ger mig trygghet. För han kommer alltid tillbaka till mig, för att fråga om hur jag mår idag, eller vad jag haft för mig under dagen. Visst kan det bli enformigt, men jag tror att om man kan kombinera 'bästa vän' med 'pojkvän', så har man världens bästa människa i sitt liv. För även om man säger att man inte ska vara polare med sin farsa eller bästis med sin pojkvän, så tycker jag att det fungerar utmärkt. Jag menar, jag och Kristoffer har varit ifrån varandra 3dagar sedan julafton. Vi bråkar aldrig! Visst kan det hända att någon av oss kläcker ur sig "Ah men vafan äre för fel på digrå?", men det är inget att bry sig i. Ibland har man dåliga dagar, och det måste man få ha.
Nu ska jag pussa på min pojkvän och sedan doppa näsan i pluggandet.
