pillowss

Nu var det återigen ett jävla bra tag sedan som jag skrev. I Maj närmare bestämt, vilket är 4månader sedan. Så vad har hänt sen dess? Ja, vi har flyttat. Sommaren flöt förbi oerhört fort och jag minns inte helt ärligt vad som har hänt, mer än att vi har flyttat. Så nu bor vi, alltså jag, mamma, pappa och min pojke Kristoffer i ett stort rött hus i Järna, utanför Södertälje. Trivsamt, vi bor helt avskilt med en lada och en 90-årig gubbe som grannar.


Rött hus med vita knutar, en liten idyll kanske?

Den här veckan har varit jävligt hemsk. I Söndag, den 25 September, skulle Erik ha fyllt år. 18 år. Igår, 28 September, var det ett år sedan han gick bort. Ett helt, hemskt jävla år. Så tomt, så sorligt.. Ingenting liknande ska någonsin få hända, ever again.


Min underbara lillebror, <3

Jag mår ju, till följd av min brors bortgång, inge vidare bra. Allting är piss och allting suger. Pung, piss, bajs och klitta. Jag har tur att jag har en fin mamma, en fin pappa och en underbar pojkvän. Vårat förhållande knakar ibland, men han finns där och jag finns där. Han och jag är ett vi, och vi har snart varit tillsammans i ett helt år. Han får mig att må bra och le och skratta när jag vill behandla allt och alla som smutsiga trosor.


Min fina prins och jag. I love you!

Jag går i skolan, fortfarande. Jag har ingenting emot själva skolan, utan jag hatar praktiken. Även fast jag är på ett ställe med snälla handledare så vill jag inte gå dit. Jag hatar att socialisera mig med folk nu när jag mår som en blöt trasa. Jag vet att jag måste, att det är för mitt egna bästa, men nej, jag vill bara inte.


Jag och Sada i skolan, back in the days kan man ju säga..

I nuläget ska jag och Kristoffer vara ifrån varandra i ett par veckor. Ingen paus eller så, men Kristoffer ska åka hem till Dalarna nu medans han inte kan jobba, och jag ska vara hemma och sedan, om en vecka, ska jag åka till Finland. Jag måste komma ifrån den här miljön. Jag står inte ut med att se samma människor sörja hela tiden. jag behöver nya människor att få tröst av, och att få trösta. Jag behöver fyra nya väggar att stirra mig blind på, inte dessa som jag sett varje dag i två månader nu. Det känns tungt att inte få träffa mamma och pappa, men det är ju bara i en vecka. Det tyngsta är att inte ha min bästa vän, min älskling, min prins, min trygghet i närheten. Okej, I get it, han kommer inte att finnas föralltid, men han finna nu och när jag åker till Finland så finns han ju inte. För vi kommer inte att kunna ha någon typ av kontakt. Min mobil fungerar inte där borta, jag har ingen msn och han har ingen facebook. Vi kan maila, men naeh.. Det är liksom varken min eller hans grej. Han kommer tillbaka om ungefär två veckor i alla fall och då hoppas jag att allting kommer att vara helt perfekt. Jag hoppas att jag kommer att må mycket bättre och att Kristoffer kommer tillbaka med ny energi i kroppen.


Min härliga "storasyster" Anniina!

Jag ska ta tag i mina sockervanor också. Jag har sagt det många gånger, men jag känner själv att nu är det fan dags. Dagliga promenader och mindre godis mår man inte sämre av, det gör man inte. Jag måste bara ha någon som tror på att jag klarar av det.


Kaffelatte..

Jag ska nu avrunda och kolla hur det går för Kristoffer. Han sitter bredvid mig och pillar på nåt ljudsystem till datorn. Imorgon får jag pengar, på Lördag åker Kristoffer, på Söndag kommer Anniina och Eveliina, nästa Torsdag åker jag till Finland och veckan efter det måste jag vara fit for fight. Jag vill bara må bättre..

Massa kärlek!


Lilla, unga jag. Så blåögd.